Ingenting

När jag har såhär ont, så ont att jag får panik.
Är så fullständigt utmattad, att kroppen stänger av.
Då kan jag inte göra någonting, inte ett enda dugg.
Då gör jag ingenting.
För ofta gör jag ingenting...

Camilla

Ibland rusar tiden...

Sista semesterveckan hade jag ju huset full, helt underbart härligt. Lite morbröder med familjer (kusiner till mig i mina barns åldrar) och min mormor kom en dag och fyllde huset ännu mer :-) Bra avslut på semestern, som också var solig och varm. Jag har nu hunnit jobba en vecka, det känns inspirerande och kul. Däremot höll jag på att dööö när klockan ringde klocka sju i måndags, huj hjälp vad hemskt det var. Känner att halvtid som jag jobbar är absolut max, bara det tar så på krafterna och orken att jag ibland undrar om halvtid verkligen funkar. Men jag älskar mitt jobb, trivs och känner mig behövd mm, så jag vill klara det. Men vill ju samtidigt klara av allt här hemma. Behöver planera in bra med vila varje dag och att göra lite hemma varje dag, så att inte allt hopar sig. Mamma har varit här i några dagar och städat och fixat lite och det är skönt. Så nu behöver jag vila innan barnen kommer, för jag har rensat två golvbrunnar/avlopp... urk och fy vad äckligt. Det är en sådan sak jag borde göra lite oftare så att det inte geggar igen så mycket... hua...

Lugnet före stormen

Efter att ha varit själv i ca två veckor, börjar huset nu att fyllas av liv och rörelse. Elin kom hem i fredags, oj så härligt att träffa henne. Många och långa kramar blev det. Vi tillbringade kvällen med att först packa ur hennes resväska för att sen packa i hennes scoutryggsäck. Hon sov i min säng, efter att jag tjatat, bönat och bett :-) och vi pratade, fnittrade och viskade långt in på natten. Lite trötta steg vi upp vid åtta igårmorse och sen for hon iväg på en veckas scoutläger. Mammahjärtat saknar...
Idag kom Sara och Joakim äntligen hem (Jocke var här igår, hans nya Wiispel lockade), en massa kramande och gosande och snosande blev det såklart.
För att göra livet lite mer kontrastfyllt, så kommer, traditionsenligt, min mamma, min bror, hans sambo och deras två döttrar imorgon.
Livet går från total tystnad till superlivat. Från att gå här i det super tysta huset (visst har jag gjort saker, men i huset var det tyst) i lugnet och stillheten, till att livet kommer tillbaka med råge. Snacka om kontraster, kontraster i livets lunk. Kontraster som är härliga att uppleva och ta till sig.
Nu blir här liv och rörelse i mitt hus igen.
Skratt och diskussioner, skrik och gråt. Värme och hjärta.
Underbara liv, så glad jag är.
Så otroligt lyckligt lottad jag är.

Camilla