Ibland rusar tiden...

Sista semesterveckan hade jag ju huset full, helt underbart härligt. Lite morbröder med familjer (kusiner till mig i mina barns åldrar) och min mormor kom en dag och fyllde huset ännu mer :-) Bra avslut på semestern, som också var solig och varm. Jag har nu hunnit jobba en vecka, det känns inspirerande och kul. Däremot höll jag på att dööö när klockan ringde klocka sju i måndags, huj hjälp vad hemskt det var. Känner att halvtid som jag jobbar är absolut max, bara det tar så på krafterna och orken att jag ibland undrar om halvtid verkligen funkar. Men jag älskar mitt jobb, trivs och känner mig behövd mm, så jag vill klara det. Men vill ju samtidigt klara av allt här hemma. Behöver planera in bra med vila varje dag och att göra lite hemma varje dag, så att inte allt hopar sig. Mamma har varit här i några dagar och städat och fixat lite och det är skönt. Så nu behöver jag vila innan barnen kommer, för jag har rensat två golvbrunnar/avlopp... urk och fy vad äckligt. Det är en sådan sak jag borde göra lite oftare så att det inte geggar igen så mycket... hua...

Dubbla känslor

Barnen är på semester med pappan. Så det är med dubbla känslor jag sitter här. Oj, så lugnt och skönt det är, jag får tid till extra vila, tid för mig själv. Tid för bara mig. Jag kan ta dagen som den kommer och göra som jag vill, äta när jag vill, sova när jag vill, ställa skorna precis innanför dörren om jag vill och mycket mer. Hela matbordet är belamrat med block, papper och annat som är fyllda med mina nerklottrade ord... påbörjade alster av olika slag och äntligen kan jag ta fram allt. Kan låta det ligga framme, så att jag närhelst det kreativa faller på bara ge mig hän åt något av det. Jag har tid för vila, kreativitet och bus.

Men det är så tomt utan barnen, så tyst. Jag saknar dem så mycket. Jag saknar att sitta vid matbordet och ha intressanta diskussioner med dem, diskussioner om allt möjligt. Jag saknar deras gosiga kramar, skratt och bus. Jag saknar även Elins korta tonårs truliga svar "Ut", på min fråga vart hon ska. Saras timmslånga telefonsamtal, så att jag inte har tillgång att ringa själv eller bli uppringd av någon. Och Joakims sjuttioåttonde gångens ropande på mig, för att få hjälp med att översätta något på engelska i något dataspel.
Jag vet att det bara är två veckor, men ändå. Sen är det ju så att det var ju inte jag som ville det här. Jag vill ha semester med dem, tillsammans. Alla vi, hela familjen. Jag vill inte att dem ska vara där tillsamman och jag här ensam (jag är inte ensam så, jag har fullt av nära och kära).

Idag (22/7) är det Joakims födelsedag, vi har redan firat honom och det var en bra dag. Men det är idag han fyller år, jag är här och han är på Öland, norra Öland...

Camilla