Jag är min kropps fånge.
Instängd bakom murar som är omöjliga att bryta sig genom.
Dömd till evig fångenskap, utan möjlighet till benådning.
Dömd till evig tortyr.
Tortyr som plågar mig och som finns där mer eller mindre hela tiden.
Som frestar på mitt förstånd.
Som kvickt utan minsta förvarning kan klubba mig totalt.
Gör jag något lite extra straffas jag direkt.
Straffen är hårda och olidliga.
Jag vridet mig i plågor, försöker ta mig ut.
Men ingen utväg finns och Fibromyalgin hånskrattar mig rakt i ansiktet.
Min kropp är murarna.
Fibromyalgin är fångvaktaren.
Men jag är oskyldigt dömd!!!
Camilla
Inlägg
