Att skriva om det svåra.

För ett tag sedan var mina döttrar ute och promenerade, när de kom hem berättade de att de "hittat" en fjärde kyrkogård. Att det ligger en till kyrkogård efter de tre som vi brukar promenera genom. Då kom jag ihåg att det gör det ju och att min pappa ligger begravd där. När jag berättade det för dem så ville de ju naturligtvis gå dit. Så det ska vi göra någon dag.

Men den demonen var jag tvungen att möta själv utan barnen först. För vi kom inte överens min pappa och jag. Eller rättare sagt han var ingen bra pappa, han var faktiskt rent ut sagt en dålig pappa. Han hade väl inte haft det så lätt och han hade helt enkelt inte förmågan men han satte djupa sår i mig, min dåliga självkänsla kan jag tacka honom för. Och jag har inte ett enda bra minne av honom, däremot många dåliga. Fast mest finns han inte alls i min hjärna och tyvärr har barnen knappt fått veta något om deras morfar. Visst är det en sorg att leva som om jag aldrig haft en pappa, som om han aldrig funnits, men det är värre att tänka på de dåliga minnena så för mig är valet lätt om hur jag vill leva.

Min väldigt nära vän, som jag kallar finaste för han är verkligen finast, vet om det här. Jag kan verkligen prata om allt med honom, så han vet väldigt mycket. När jag berättade för honom att jag lovat barnen att gå dit, men måste själv dit först, sa han: "Vi åker dit, du och jag. Jag följer med dig såklart, säg till när du är redo."

Idag var jag redo. Vi cyklade genom sommarMalmö, det är så härligt att bara cykla med honom och jag vet att han tycker detsamma om mig. Det tog oss ett tag att hitta, jag har ju knappt varit där och det var väldigt väldigt länge sedan. När vi låst cyklarna tog han min hand och vi gick riktigt sakta för jag ville knappt gå framåt.

Så stod vi plötsligt där framför hans grav och mitt hjärta bultade så hårt att finaste kände det. Plötsligt släppte han min hand och jag svajade till, jag trodde att jag skulle falla genom jorden. Blev alldeles yr, slutade andas och var tvungen att blunda, då tog han mig i sin famn. Drog in mig i famnen och höll om mig hårt. Det var egentligen ingen tid mellan handen och famnen det bara kändes så. I finastes famn fick jag för en stund bli liten och ledsen men trygg och jag lät några tårar falla längs mina kinder. Och jag kunde inte låta bli att fråga: "Varför tyckte han inte om mig?" Finaste svarade med väldig lugn och varm röst: "Jag vet inte, men det borde han gjort."

Vi stod där och pratade en stund och sen gjorde jag det man alltid gör när man besöker en grav. Man liksom fixar till den lite, borstar bort skräp om så det bara är ett grässtrå, plockar bort ett visset blad eller liknande. Och det är ju ändå min farmors grav också.

Jag tog finaste i handen när vi gick därifrån, han är en riktigt bra vän. Och jag är redo att gå dit med mina barn nu.

Camilla Kronholm