Att skriva om det svåra.

För ett tag sedan var mina döttrar ute och promenerade, när de kom hem berättade de att de "hittat" en fjärde kyrkogård. Att det ligger en till kyrkogård efter de tre som vi brukar promenera genom. Då kom jag ihåg att det gör det ju och att min pappa ligger begravd där. När jag berättade det för dem så ville de ju naturligtvis gå dit. Så det ska vi göra någon dag.

Men den demonen var jag tvungen att möta själv utan barnen först. För vi kom inte överens min pappa och jag. Eller rättare sagt han var ingen bra pappa, han var faktiskt rent ut sagt en dålig pappa. Han hade väl inte haft det så lätt och han hade helt enkelt inte förmågan men han satte djupa sår i mig, min dåliga självkänsla kan jag tacka honom för. Och jag har inte ett enda bra minne av honom, däremot många dåliga. Fast mest finns han inte alls i min hjärna och tyvärr har barnen knappt fått veta något om deras morfar. Visst är det en sorg att leva som om jag aldrig haft en pappa, som om han aldrig funnits, men det är värre att tänka på de dåliga minnena så för mig är valet lätt om hur jag vill leva.

Min väldigt nära vän, som jag kallar finaste för han är verkligen finast, vet om det här. Jag kan verkligen prata om allt med honom, så han vet väldigt mycket. När jag berättade för honom att jag lovat barnen att gå dit, men måste själv dit först, sa han: "Vi åker dit, du och jag. Jag följer med dig såklart, säg till när du är redo."

Idag var jag redo. Vi cyklade genom sommarMalmö, det är så härligt att bara cykla med honom och jag vet att han tycker detsamma om mig. Det tog oss ett tag att hitta, jag har ju knappt varit där och det var väldigt väldigt länge sedan. När vi låst cyklarna tog han min hand och vi gick riktigt sakta för jag ville knappt gå framåt.

Så stod vi plötsligt där framför hans grav och mitt hjärta bultade så hårt att finaste kände det. Plötsligt släppte han min hand och jag svajade till, jag trodde att jag skulle falla genom jorden. Blev alldeles yr, slutade andas och var tvungen att blunda, då tog han mig i sin famn. Drog in mig i famnen och höll om mig hårt. Det var egentligen ingen tid mellan handen och famnen det bara kändes så. I finastes famn fick jag för en stund bli liten och ledsen men trygg och jag lät några tårar falla längs mina kinder. Och jag kunde inte låta bli att fråga: "Varför tyckte han inte om mig?" Finaste svarade med väldig lugn och varm röst: "Jag vet inte, men det borde han gjort."

Vi stod där och pratade en stund och sen gjorde jag det man alltid gör när man besöker en grav. Man liksom fixar till den lite, borstar bort skräp om så det bara är ett grässtrå, plockar bort ett visset blad eller liknande. Och det är ju ändå min farmors grav också.

Jag tog finaste i handen när vi gick därifrån, han är en riktigt bra vän. Och jag är redo att gå dit med mina barn nu.

Camilla Kronholm

En kaffe på tu man hand

En kaffe på tu man hand.
Bara du och jag igen och våra minnen.
Jag ville röra vid din hand.
Men spelar det någon roll ?
Du lämnade mig ensam den där dagen då för länge sedan.
Just nu finns ingenting, finns bara vi igen.
Vi pratar om tiden om timmar vi slösat bort.
Du hämtar mer kaffe och glömmer mjölken såklart.
Jag ler och du skrattar men vi låter mjölken vara.
Tiden är dyrbar och alldeles för kort.

Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?

Jag tror att jag förstår allt nu.
Stäng din dörr vi har så mycket att reda ut.
Under några timmar i vårens milda bris.
Över några koppar kaffe utan mjölk.
Vi är äldre nu och kanske ser allt annorlunda ut.
Men först berättar du om allt som hänt.
Jag lyssnar, nickar och ler.
Om jobbet och barnen om åren som gått.
Du brygger din egna öl och den är godast såklart.
Så tar du min hand, utan att tänka dig för.

Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?

Så går tiden alldeles för fort.
Skymningen faller vacker och öm.
Påminner om tider som en gång var.
Som var lyckligaste, varmaste, vackraste.
Jag lämnade dig ensam den där gången när du inte förstod.
Nu berättar jag i full fart om mina böcker.
Om mina barn, hur det gått för dem.
Om min längtan som växer och krymper på samma gång.
Vi skrattar gråter och minns.
Min hand i din, vår värme.

Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?

Tiden går mot sitt bestämda slut.
Kaffet har kallnat för länge sedan.
Tystnaden en stund.
Natten omsveper oss med sitt mörker.
Trots lämnade i ensamhet, bar vi våra hjärtan fyllda av varandra.
Det vet vi nu och har alltid vetat såklart.
Jag tackar för kaffet utan mjölk.
Du drar mig intill dig för en sista kram.
Jag låter dig hålla om mig.
Kanske är den vår första...

Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?

Ser du dagarna som kommer ?

Camilla Kronholm