Våga

Vad ska jag göra, för att du ska bli berörd?
Vad vill du att jag ska säga, som får dig att le?
Vad ska jag viska, för att du ska älska mig?

Hur ska du våga, när du inte vet hur?
Hur ska du känna, för att veta vad du vill?
Hur ska du kunna nå mig, så att jag kan förstå?
Hur ska du kunna få mig, att våga tro?

Vad ska du säga, när allting redan är sagt?

Jag vill att du ska veta vem du är, när du är hos mig.
Jag vill att vi ska känna, känna känslorna stort.
Jag vill känna att du älska hela mig.
Jag vill älska allt hos dig och lite till.
Jag vill älska fritt, utan gränser eller krav.

Vill du älska mig, så släpp taget och älska mig stort och fritt.

Camilla

I Januari njuter jag av...

* att göra snöänglar

* varm choklad med grädde

* glädjen över att solen är på väg tillbaka

* barnens glädje över snön

* semlor i mängder

Camilla

Dömd!

Jag är min kropps fånge.

Instängd bakom murar som är omöjliga att bryta sig genom.

Dömd till evig fångenskap, utan möjlighet till benådning.

Dömd till evig tortyr.

Tortyr som plågar mig och som finns där mer eller mindre hela tiden.

Som frestar på mitt förstånd.

Som kvickt utan minsta förvarning kan klubba mig totalt.

Gör jag något lite extra straffas jag direkt.

Straffen är hårda och olidliga.

Jag vridet mig i plågor, försöker ta mig ut.

Men ingen utväg finns och Fibromyalgin hånskrattar mig rakt i ansiktet.

Min kropp är murarna.

Fibromyalgin är fångvaktaren.

Men jag är oskyldigt dömd!!!

Camilla