måndag 18 augusti 2014

Trevande försiktigt började jag... när jag mötte finaste....

Som flagor som inte passar ihop.
Försöker jag få livet att vilja det jag vill.
Motsträvigt åt olika håll eller samma fast fel.
Livet öppnar dörrar som jag sen inte kan stänga.
Möten och känslor jag inte förstår.



I nattens dunkel 
syns inte hennes skråmor och sår.
Mörkret döljer
det förflutna med omsorg. 
Hon skyddar
alla djupa sår från åren som gått. 
Det som syns
är inte det som finns. 
Hennes längtan
är sedan länge djupt begraven. 
Vem vill se
hennes drömmar och sorg. 
Hon blundar
när han vågar känna det som inte syns. 



Detta är en följetong som började i våras och som jag nu sammanfattar då jag varit dålig på att blogga, dikterna är skrivna under våren och sommaren (läs föregående inlägg).... 

Camilla Kronholm


söndag 17 augusti 2014

Oj nu minns jag hur förvirrad jag var redan där i början....

Det är vår men kallt fast det spelar ingen roll.
Jag fryser inte mer jag är varm och ler.
Jag gick där i min egna värld så lycklig och fri.
Tänkte på honom som jag nyss mött.
Han den vackre som får mig att le igen.
I mina tankar utan att se vägen jag gick.
Djupt in i tanken utan att se människorna jag mötte.
Leende tänkte jag på allt fint han redan sagt.
Varm om hjärtat efter vår lunchdejt.
Där jag drunknat i hans ögon.
Vi var så nära att röra vid varandra.
Och vi skrattade och pratade samtidigt.
Jag gick och tänkte på när han tittade mig djupt i ögonen.
Och sa att jag är fin och att han är glad igen.
Log för mig själv över tanken på alla våra sms.
Så gick jag genom stationen och såg dig.
Du stod där med ryggen mot mig.
Tiden stannade jag blev yr och matt.
Jag slogs till marken och hela min kropp kände oss.
En kärlek så stor som passar mig bäst som känns mest.
Mitt hjärta bultade för fullt.
Jag ville springa och slänga mig i din famn.
Men såg att det inte var du.
Han får mig att må bra och att vara glad igen.
Att längta efter mer.
Men du är tryggheten för mig jordbävningen i mitt liv...


Detta är en följetong som började i våras och som jag nu sammanfattar då jag varit dålig på att blogga, dikterna är skrivna under våren och sommaren (läs föregående inlägg).... 

Camilla Kronholm

lördag 16 augusti 2014

Tänk att jag kände såhär redan från början... fortsättning från tidigare inlägg...

Tänk att jag kände såhär redan från början...



Jag vill hoppa över orden. 
Jag önskar att jag inte tänkte så mycket. 
Jag drunknar i hans ögon.
Men tänker att det här gå aldrig bra. 
Blir varm när han är nära. 
Men vet att jag går ensam ur det här. 
Och ändå känns känslorna underbara. 
Känslorna som sen ska bytas ut. 
Tänk om jag var en sådan som inte kände så mycket. 
Så pratar vi och jag blir modig. 
Vågar tro för en stund. 
Nu väntar jag på när jag önskar att vi aldrig hade möts...
 


Fortsättning följer... från våren och sommarens ljuva känslor som växte och sen kanske försvann...

Camilla Kronholm

Virrevarr i känslorna... något nytt som kanske inte ändå blir... och det gamla som kommer tillbaka...

Jag har träffat en som jag kallar för finaste, han är finast hur det än blir, hur det än går. Jag har redan skrivit om honom här, en dikt om både En kärlek så stor... och finaste och så texten om när jag var på kyrkogården. Vi har umgåtts under våren och en del av sommaren, innan han åkte bort på långsemester. Sakta växte ett vi fram... sen hände något så vi får se. Han är inte En kärlek så stor... ingen blir det, men han är finast och ja vi får se...  Just nu är allt förvirrat och många olika känslor känns och även gamla har kommit upp. Under några dagar nu ska jag lägga ut mina dikter jag skrivit under den här tiden (även några om fibromyalgin har jag skrivit, men jag har ju varit så dålig på att blogga). Sen lär jag försvinna in i VALET, då jag är valledare och kandidat på regionslistan. Så om jag syns här sen blir det nog mest om valet ;-)



Får jag hålla din hand
utan att du släpper min. 
Vill du det
blir jag alldeles hel igen. 

Får jag gå så nära
så nära att jag känner dig. 
Jag vet att jag vill
verkligen vill.

Får jag röra vid dig
röra vid ditt hjärta. 
Vi vill så gärna
men vågar vi. 

Får jag drunkna i dina ögon
i hela ditt liv. 
Ödet vill ge oss chansen
men vill livet. 

Får jag luta mot ditt liv...

Camilla Kronholm

lördag 9 augusti 2014

Signering

Signerar min bok, När du vaknar har jag gått, till fina Yohannah. Som efter att ha läst, En kärlek så stor att den inte längre går att beskriva, ville läsa mer  Som hon så gulligt skrev till mig: Skriver du som du gör får du "skylla dig själv" att man vill köpa dina böcker.



Yohannah: "Smärtsam läsning men omöjlig att lägga ifrån sig."


Camilla Kronholm

fredag 25 juli 2014

Vill bara dela med mig !!

Vill bara dela med mig, särskilt till dem som med bestämdhet hävdar att allt tiggeri är ligor som tjänar pengar och till dem som vill förbjuda tiggeri (jag vill förövrigt förbjuda fattigdom). Och till dem som skäller, svär och spottar mm på tiggarna, läs och öppna era hjärtan.... snälla...

Varje dag går jag förbi en äldre dam från Rumänien som sitter och tigger, hon får när jag råkar ha några kronor med mig men det är tyvärr sällan, oftare får hon min frukt och varje gång ler jag och säger hej. Hon är så tacksam och hon tackar aldrig nej till mat, jag har aldrig varit med om att någon tackat nej till mat (vissa säger att tiggarna bara vill ha pengar). Många gånger har jag nu gått förbi henne, så vi pratar lite mer varje gång, jag på svenska och hon på rumänska. Cyklar jag förbi henne hojtar jag hej och vinkar och ni anar inte hur hon skiner upp. Hon klappar alltid min kind när hon tackar mig och det gör mig så glad. Igår kom hon gående och hon vågade inte riktigt titta som om jag kanske inte brydde mig när hon inte satt och tiggde, jag sa hej och vi kramades, så pratade vi en stund och jag förstod att hon hade ont i huvudet av värmen och trafiken (hon sitter vid centralstationen). Idag satt hon och jag såg att hon hade huvudvärk, när hon såg mig ville hon resa sig, men jag hann sätta mig hos henne. Så pratade vi om allt möjligt, tror jag, och hon sa att hon på söndag ska be för mig (tänk att man kan förstå varandra trots att man pratar helt olika språk). Jag tog fram min plånbok och ville ge henne de två ynka kronorna jag hade, men hon ville inte ha dem. Jag fick inte ge henne dem, jag fick knappt ge henne mina clementiner men hon var så hungrig. Pengarna la jag dit sen när hon inte såg det. Hon var så tacksam för mitt sällskap. Tänk vad lätt det är att ge, tänk så lite som krävs, nä dom kan inte överleva på att vi pratar med dem och nä alla behöver inte sitta med dem. Men har ni inget att ge eller vill ni inte så ge dem i alla fall ert leende och kanske ett hej. Se dem och säg tyvärr om ni inte vill eller kan ge, men snälla se dem. Och framförallt sluta skälla mm på dem. Ingen människa lämnar sitt land och sätter sig i ett helt främmande land mitt på en gata för att luras, för att det skulle vara så himla värdigt eller kul. Dessa människor är på botten och lider stort. Visst finns det säkert någon som luras (varför man nu skulle sjunka så lågt för den lilla summa de får) det finns folk som luras överallt, så är det ju, men mest så är det medmänniskor som är extremt fattiga.
Camilla Kronholm
https://www.facebook.com/camilla.kronholm.3

tisdag 1 juli 2014

Att skriva om det svåra.

För ett tag sedan var mina döttrar ute och promenerade, när de kom hem berättade de att de "hittat" en fjärde kyrkogård. Att det ligger en till kyrkogård efter de tre som vi brukar promenera genom. Då kom jag ihåg att det gör det ju och att min pappa ligger begravd där. När jag berättade det för dem så ville de ju naturligtvis gå dit. Så det ska vi göra någon dag.

Men den demonen var jag tvungen att möta själv utan barnen först. För vi kom inte överens min pappa och jag. Eller rättare sagt han var ingen bra pappa, han var faktiskt rent ut sagt en dålig pappa. Han hade väl inte haft det så lätt och han hade helt enkelt inte förmågan men han satte djupa sår i mig, min dåliga självkänsla kan jag tacka honom för. Och jag har inte ett enda bra minne av honom, däremot många dåliga. Fast mest finns han inte alls i min hjärna och tyvärr har barnen knappt fått veta något om deras morfar. Visst är det en sorg att leva som om jag aldrig haft en pappa, som om han aldrig funnits, men det är värre att tänka på de dåliga minnena så för mig är valet lätt om hur jag vill leva.

Min väldigt nära vän, som jag kallar finaste för han är verkligen finast, vet om det här. Jag kan verkligen prata om allt med honom, så han vet väldigt mycket. När jag berättade för honom att jag lovat barnen att gå dit, men måste själv dit först, sa han: "Vi åker dit, du och jag. Jag följer med dig såklart, säg till när du är redo."

Idag var jag redo. Vi cyklade genom sommarMalmö, det är så härligt att bara cykla med honom och jag vet att han tycker detsamma om mig. Det tog oss ett tag att hitta, jag har ju knappt varit där och det var väldigt väldigt länge sedan. När vi låst cyklarna tog han min hand och vi gick riktigt sakta för jag ville knappt gå framåt.

Så stod vi plötsligt där framför hans grav och mitt hjärta bultade så hårt att finaste kände det. Plötsligt släppte han min hand och jag svajade till, jag trodde att jag skulle falla genom jorden. Blev alldeles yr, slutade andas och var tvungen att blunda, då tog han mig i sin famn. Drog in mig i famnen och höll om mig hårt. Det var egentligen ingen tid mellan handen och famnen det bara kändes så. I finastes famn fick jag för en stund bli liten och ledsen men trygg och jag lät några tårar falla längs mina kinder. Och jag kunde inte låta bli att fråga: "Varför tyckte han inte om mig?" Finaste svarade med väldig lugn och varm röst: "Jag vet inte, men det borde han gjort."

Vi stod där och pratade en stund och sen gjorde jag det man alltid gör när man besöker en grav. Man liksom fixar till den lite, borstar bort skräp om så det bara är ett grässtrå, plockar bort ett visset blad eller liknande. Och det är ju ändå min farmors grav också.

Jag tog finaste i handen när vi gick därifrån, han är en riktigt bra vän. Och jag är redo att gå dit med mina barn nu.

Camilla Kronholm


torsdag 1 maj 2014

Upp till kamp !!

Upp till kamp !!

Idag demonstrerar jag för rättvisa och solidaritet.

Mot rasism, trångsynthet och främlingsfientlighet.

För jämlikhet och kärlek.

För allas lika värde och för att ha kvar vår välfärd.

För att ingen ung ska offras och för de utförsäkrades upprättelse.

För ärliga krafttag mot arbetslöshet och för att fas 3 skrotas.

För ett hållbart samhälle med bättre miljö.

Jag önskar er alla kamrater en underbar 1:a maj 


Camilla Kronholm

söndag 6 april 2014

Signering och värmande ord

Det kom ett paket med posten förra veckan och det var från min twittervän Åsa. Hon har köpt mina böcker och vill få dem signerade och jag blir så glad för det. Jag blir också så otroligt glad för de fantastiska hon skrivit om böckerna  
Såhär otroligt fint skriver Åsa på twitter, instagram och till mig:
"Mitt livs första poesiböcker, skrivna av Camilla Kronholm. Helt otroligt starka texter! En del av dom får mina ögon att tåras."
"Det är riktigt fina texter! Många av dem får mig att stanna till och bara blunda för att smälta dem."
"Så underbara böcker du har gjort! Även min ena dotter blev helt hänförd! "




Nu är de signerade och skall skickas tillbaka till Åsa igen. Dessa stunder i livet är otroligt starka, tänk att mina ord, min poesi berör så och tänk att jag får äran att signera böcker.

Camilla Kronholm

lördag 5 april 2014

Märken

Jag vill inte att du ska se alla märken i min själ. 
Jag vill inte att du ska se sorgen i mina ögon. 
Så hur gör vi nu ? 
Blundar du när jag låter maskerna falla ? 
Vågar du se det jag inte vågar visa ? 
Jag ler så du slipper se.
Skrattar för att dölja mina sår.

Camilla Kronholm

När våra blickar möts

När våra blickar möts tänker jag inte längre på dig.
Och när han pratar med mig glömmer jag din röst.
Han är så totalt olik dig.
Ni slåss i mitt hjärta nu.
Både han och du.
Jag tror att du passar mig bättre.
Men vad spelar det för roll.
Han är vacker som en grekisk gud.
Bland det vackraste jag sett.
Han gör mig knäsvag och matt.
Ni skrattar båda åt mina skämt.
Fast jag inte är så kul.

Jag hör hans skratt och då glömmer jag ditt.
När han står nära minns jag inte längre din närhet.
Och jag vill att han ska stå kvar.
Vi hittar anledningar att mötas.
Jag bryr mig om vad jag tar på mig igen.
Mitt fåniga leende är tillbaka.
Och jag dansar fram när jag går.
Ja du passar mig bättre.
Men du försvann.
Han fanns inte i mina tankar.
Så olik mig så skilda världar och så vacker.
Ödet är märkligt vem vet vem som är rätt.


Camilla Kronholm 

torsdag 27 mars 2014

En kaffe på tu man hand

En kaffe på tu man hand.
Bara du och jag igen och våra minnen.
Jag ville röra vid din hand.
Men spelar det någon roll ?
Du lämnade mig ensam den där dagen då för länge sedan.
Just nu finns ingenting, finns bara vi igen.
Vi pratar om tiden om timmar vi slösat bort.
Du hämtar mer kaffe och glömmer mjölken såklart.
Jag ler och du skrattar men vi låter mjölken vara.
Tiden är dyrbar och alldeles för kort.
Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?
Jag tror att jag förstår allt nu.
Stäng din dörr vi har så mycket att reda ut.
Under några timmar i vårens milda bris.
Över några koppar kaffe utan mjölk.
Vi är äldre nu och kanske ser allt annorlunda ut.
Men först berättar du om allt som hänt.
Jag lyssnar, nickar och ler.
Om jobbet och barnen om åren som gått.
Du brygger din egna öl och den är godast såklart.
Så tar du min hand, utan att tänka dig för.
Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?
Så går tiden alldeles för fort.
Skymningen faller vacker och öm.
Påminner om tider som en gång var.
Som var lyckligaste, varmaste, vackraste.
Jag lämnade dig ensam den där gången när du inte förstod.
Nu berättar jag i full fart om mina böcker.
Om mina barn, hur det gått för dem.
Om min längtan som växer och krymper på samma gång.
Vi skrattar gråter och minns.
Min hand i din, vår värme.
Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?
Tiden går mot sitt bestämda slut.
Kaffet har kallnat för länge sedan.
Tystnaden en stund.
Natten omsveper oss med sitt mörker.
Trots lämnade i ensamhet, bar vi våra hjärtan fyllda av varandra.
Det vet vi nu och har alltid vetat såklart.
Jag tackar för kaffet utan mjölk.
Du drar mig intill dig för en sista kram.
Jag låter dig hålla om mig.
Kanske är den vår första...
Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?
Ser du dagarna som kommer ?
Camilla Kronholm