Vill bara dela med mig !!

Vill bara dela med mig, särskilt till dem som med bestämdhet hävdar att allt tiggeri är ligor som tjänar pengar och till dem som vill förbjuda tiggeri (jag vill förövrigt förbjuda fattigdom). Och till dem som skäller, svär och spottar mm på tiggarna, läs och öppna era hjärtan.... snälla...

Varje dag går jag förbi en äldre dam från Rumänien som sitter och tigger, hon får när jag råkar ha några kronor med mig men det är tyvärr sällan, oftare får hon min frukt och varje gång ler jag och säger hej. Hon är så tacksam och hon tackar aldrig nej till mat, jag har aldrig varit med om att någon tackat nej till mat (vissa säger att tiggarna bara vill ha pengar). Många gånger har jag nu gått förbi henne, så vi pratar lite mer varje gång, jag på svenska och hon på rumänska. Cyklar jag förbi henne hojtar jag hej och vinkar och ni anar inte hur hon skiner upp. Hon klappar alltid min kind när hon tackar mig och det gör mig så glad. Igår kom hon gående och hon vågade inte riktigt titta som om jag kanske inte brydde mig när hon inte satt och tiggde, jag sa hej och vi kramades, så pratade vi en stund och jag förstod att hon hade ont i huvudet av värmen och trafiken (hon sitter vid centralstationen). Idag satt hon och jag såg att hon hade huvudvärk, när hon såg mig ville hon resa sig, men jag hann sätta mig hos henne. Så pratade vi om allt möjligt, tror jag, och hon sa att hon på söndag ska be för mig (tänk att man kan förstå varandra trots att man pratar helt olika språk). Jag tog fram min plånbok och ville ge henne de två ynka kronorna jag hade, men hon ville inte ha dem. Jag fick inte ge henne dem, jag fick knappt ge henne mina clementiner men hon var så hungrig. Pengarna la jag dit sen när hon inte såg det. Hon var så tacksam för mitt sällskap. Tänk vad lätt det är att ge, tänk så lite som krävs, nä dom kan inte överleva på att vi pratar med dem och nä alla behöver inte sitta med dem. Men har ni inget att ge eller vill ni inte så ge dem i alla fall ert leende och kanske ett hej. Se dem och säg tyvärr om ni inte vill eller kan ge, men snälla se dem. Och framförallt sluta skälla mm på dem. Ingen människa lämnar sitt land och sätter sig i ett helt främmande land mitt på en gata för att luras, för att det skulle vara så himla värdigt eller kul. Dessa människor är på botten och lider stort. Visst finns det säkert någon som luras (varför man nu skulle sjunka så lågt för den lilla summa de får) det finns folk som luras överallt, så är det ju, men mest så är det medmänniskor som är extremt fattiga.
Camilla Kronholm
https://www.facebook.com/camilla.kronholm.3

Att skriva om det svåra.

För ett tag sedan var mina döttrar ute och promenerade, när de kom hem berättade de att de "hittat" en fjärde kyrkogård. Att det ligger en till kyrkogård efter de tre som vi brukar promenera genom. Då kom jag ihåg att det gör det ju och att min pappa ligger begravd där. När jag berättade det för dem så ville de ju naturligtvis gå dit. Så det ska vi göra någon dag.

Men den demonen var jag tvungen att möta själv utan barnen först. För vi kom inte överens min pappa och jag. Eller rättare sagt han var ingen bra pappa, han var faktiskt rent ut sagt en dålig pappa. Han hade väl inte haft det så lätt och han hade helt enkelt inte förmågan men han satte djupa sår i mig, min dåliga självkänsla kan jag tacka honom för. Och jag har inte ett enda bra minne av honom, däremot många dåliga. Fast mest finns han inte alls i min hjärna och tyvärr har barnen knappt fått veta något om deras morfar. Visst är det en sorg att leva som om jag aldrig haft en pappa, som om han aldrig funnits, men det är värre att tänka på de dåliga minnena så för mig är valet lätt om hur jag vill leva.

Min väldigt nära vän, som jag kallar finaste för han är verkligen finast, vet om det här. Jag kan verkligen prata om allt med honom, så han vet väldigt mycket. När jag berättade för honom att jag lovat barnen att gå dit, men måste själv dit först, sa han: "Vi åker dit, du och jag. Jag följer med dig såklart, säg till när du är redo."

Idag var jag redo. Vi cyklade genom sommarMalmö, det är så härligt att bara cykla med honom och jag vet att han tycker detsamma om mig. Det tog oss ett tag att hitta, jag har ju knappt varit där och det var väldigt väldigt länge sedan. När vi låst cyklarna tog han min hand och vi gick riktigt sakta för jag ville knappt gå framåt.

Så stod vi plötsligt där framför hans grav och mitt hjärta bultade så hårt att finaste kände det. Plötsligt släppte han min hand och jag svajade till, jag trodde att jag skulle falla genom jorden. Blev alldeles yr, slutade andas och var tvungen att blunda, då tog han mig i sin famn. Drog in mig i famnen och höll om mig hårt. Det var egentligen ingen tid mellan handen och famnen det bara kändes så. I finastes famn fick jag för en stund bli liten och ledsen men trygg och jag lät några tårar falla längs mina kinder. Och jag kunde inte låta bli att fråga: "Varför tyckte han inte om mig?" Finaste svarade med väldig lugn och varm röst: "Jag vet inte, men det borde han gjort."

Vi stod där och pratade en stund och sen gjorde jag det man alltid gör när man besöker en grav. Man liksom fixar till den lite, borstar bort skräp om så det bara är ett grässtrå, plockar bort ett visset blad eller liknande. Och det är ju ändå min farmors grav också.

Jag tog finaste i handen när vi gick därifrån, han är en riktigt bra vän. Och jag är redo att gå dit med mina barn nu.

Camilla Kronholm