En kaffe på tu man hand

En kaffe på tu man hand.
Bara du och jag igen och våra minnen.
Jag ville röra vid din hand.
Men spelar det någon roll ?
Du lämnade mig ensam den där dagen då för länge sedan.
Just nu finns ingenting, finns bara vi igen.
Vi pratar om tiden om timmar vi slösat bort.
Du hämtar mer kaffe och glömmer mjölken såklart.
Jag ler och du skrattar men vi låter mjölken vara.
Tiden är dyrbar och alldeles för kort.

Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?

Jag tror att jag förstår allt nu.
Stäng din dörr vi har så mycket att reda ut.
Under några timmar i vårens milda bris.
Över några koppar kaffe utan mjölk.
Vi är äldre nu och kanske ser allt annorlunda ut.
Men först berättar du om allt som hänt.
Jag lyssnar, nickar och ler.
Om jobbet och barnen om åren som gått.
Du brygger din egna öl och den är godast såklart.
Så tar du min hand, utan att tänka dig för.

Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?

Så går tiden alldeles för fort.
Skymningen faller vacker och öm.
Påminner om tider som en gång var.
Som var lyckligaste, varmaste, vackraste.
Jag lämnade dig ensam den där gången när du inte förstod.
Nu berättar jag i full fart om mina böcker.
Om mina barn, hur det gått för dem.
Om min längtan som växer och krymper på samma gång.
Vi skrattar gråter och minns.
Min hand i din, vår värme.

Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?

Tiden går mot sitt bestämda slut.
Kaffet har kallnat för länge sedan.
Tystnaden en stund.
Natten omsveper oss med sitt mörker.
Trots lämnade i ensamhet, bar vi våra hjärtan fyllda av varandra.
Det vet vi nu och har alltid vetat såklart.
Jag tackar för kaffet utan mjölk.
Du drar mig intill dig för en sista kram.
Jag låter dig hålla om mig.
Kanske är den vår första...

Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?

Ser du dagarna som kommer ?

Camilla Kronholm