Tvivlet och tro och djupare känslor...

Plötsligt stod han bara vid min sida.
Kom som från ingenstans.
Märkligt eller hur.

Jag blundade från livet en stund.
Alldeles ensam så sårad och trött.
Samlade kraft för att orka min väg.

Ville vänta på natten.
Eller nästa dag eller nästa år.
Så tittade jag upp.

Och möttes av de vackraste ögon jag sett.
Fyllda av hopp och liv.
Och av en längtan till mig.

Jag tänkte titta bort eller blunda igen.
För jag ville inte mer vem orkar igen och igen.
Men han är finaste som värmer mig.

Så jag sträcker försiktigt fram min hand.
Och han ler tryggt och stort mot mig.
Han tar min hand så varsamt och ömt...


-------------------

Du tar dig in i mitt hjärta. 
Flyttat in i mina tankar. 
Finns längs hela min hud. 
Så nära mina läppar. 
I mitt bröst sprider du din värme.
Mina fingertoppar vet redan hur du känns. 

Men jag kommer gå förlorad ur det här. 
Det är så jag alltid gör. 
Det är vägen som ordnats för mig. ...
Jag skymtar mörkret lite länge fram. 
Kanske redan nu i min hjärna. 

Du tar dig in i mitt hjärta. 
Flyttat in i mina tankar. 
Finns längs hela min hud. 
Så nära mina läppar.
I mitt bröst sprider du din värme.
Mina fingertoppar vet redan hur du känns. 

Så ska jag förlora dig snart. 
Och saknaden ska ta vid. 
Sorgen i hjärtat jag känner så väl är på väg.
Tårarna som dränker min hud. 
Ensamheten i mörkret som tär. 

Du tar dig in i mitt hjärta. 
Flyttat in i mina tankar. 
Finns längs hela min hud. 
Så nära mina läppar.
I mitt bröst sprider du din värme.
Mina fingertoppar vet redan hur du känns. 

Du är inte han men jag är jag. 
Mitt hjärta ska bara få smaka på lyckan. 
Få ana det jag önskar och vill. 
Snudda vid kärleken lite lätt. 
För att aldrig glömma min omöjliga dröm. 

Du tar dig in i mitt hjärta. 
Flyttat in i mina tankar. 
Finns längs med hela min hud. 
Så nära mina läppar.
I mitt bröst sprider du din värme.
Mina fingertoppar vet redan hur du känns. 

Camilla Kronholm

När våra blickar möts

När våra blickar möts tänker jag inte längre på dig.
Och när han pratar med mig glömmer jag din röst.
Han är så totalt olik dig.
Ni slåss i mitt hjärta nu.
Både han och du.
Jag tror att du passar mig bättre.
Men vad spelar det för roll.
Han är vacker som en grekisk gud.
Bland det vackraste jag sett.
Han gör mig knäsvag och matt.
Ni skrattar båda åt mina skämt.
Fast jag inte är så kul.

Jag hör hans skratt och då glömmer jag ditt.
När han står nära minns jag inte längre din närhet.
Och jag vill att han ska stå kvar.
Vi hittar anledningar att mötas.
Jag bryr mig om vad jag tar på mig igen.
Mitt fåniga leende är tillbaka.
Och jag dansar fram när jag går.
Ja du passar mig bättre.
Men du försvann.
Han fanns inte i mina tankar.
Så olik mig så skilda världar och så vacker.
Ödet är märkligt vem vet vem som är rätt.

Camilla Kronholm 

En kaffe på tu man hand

En kaffe på tu man hand.
Bara du och jag igen och våra minnen.
Jag ville röra vid din hand.
Men spelar det någon roll ?
Du lämnade mig ensam den där dagen då för länge sedan.
Just nu finns ingenting, finns bara vi igen.
Vi pratar om tiden om timmar vi slösat bort.
Du hämtar mer kaffe och glömmer mjölken såklart.
Jag ler och du skrattar men vi låter mjölken vara.
Tiden är dyrbar och alldeles för kort.

Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?

Jag tror att jag förstår allt nu.
Stäng din dörr vi har så mycket att reda ut.
Under några timmar i vårens milda bris.
Över några koppar kaffe utan mjölk.
Vi är äldre nu och kanske ser allt annorlunda ut.
Men först berättar du om allt som hänt.
Jag lyssnar, nickar och ler.
Om jobbet och barnen om åren som gått.
Du brygger din egna öl och den är godast såklart.
Så tar du min hand, utan att tänka dig för.

Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?

Så går tiden alldeles för fort.
Skymningen faller vacker och öm.
Påminner om tider som en gång var.
Som var lyckligaste, varmaste, vackraste.
Jag lämnade dig ensam den där gången när du inte förstod.
Nu berättar jag i full fart om mina böcker.
Om mina barn, hur det gått för dem.
Om min längtan som växer och krymper på samma gång.
Vi skrattar gråter och minns.
Min hand i din, vår värme.

Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?

Tiden går mot sitt bestämda slut.
Kaffet har kallnat för länge sedan.
Tystnaden en stund.
Natten omsveper oss med sitt mörker.
Trots lämnade i ensamhet, bar vi våra hjärtan fyllda av varandra.
Det vet vi nu och har alltid vetat såklart.
Jag tackar för kaffet utan mjölk.
Du drar mig intill dig för en sista kram.
Jag låter dig hålla om mig.
Kanske är den vår första...

Jag glömmer bort att andas.
Och glider in där nutidens ljus är svagt.
Långsamt gled vi in i ljuset av det som var du och jag.
Så vann vi våra dagar tillbaks.
Minns du dagarna som var ?

Ser du dagarna som kommer ?

Camilla Kronholm