Trevande försiktigt började jag... när jag mötte finaste....

Som flagor som inte passar ihop.
Försöker jag få livet att vilja det jag vill.
Motsträvigt åt olika håll eller samma fast fel.
Livet öppnar dörrar som jag sen inte kan stänga.
Möten och känslor jag inte förstår.

--------------------------------

I nattens dunkel 
syns inte hennes skråmor och sår.
Mörkret döljer
det förflutna med omsorg. 
Hon skyddar
alla djupa sår från åren som gått. 
Det som syns
är inte det som finns. 
Hennes längtan
är sedan länge djupt begraven. 
Vem vill se
hennes drömmar och sorg. 
Hon blundar
när han vågar känna det som inte syns. 

Detta är en följetong som började i våras och som jag nu sammanfattar då jag varit dålig på att blogga, dikterna är skrivna under våren och sommaren (läs föregående inlägg).... 

Camilla Kronholm

Jag finns bara i dina drömmar

Vi var något stort på gång.
Nu sprider jag mig med vinden.
Jag har inget mer än min längtan.
Ser du något inom dig.
Det finns något du ser.

Luften och världen.
Livet och jorden.
Jag finns bara i dina drömmar.

Så länge vi inte finns.
Bryr du dig inte om.
Jag har inget mer än min längtan.
Vem trodde du att du var.
Jag var bara jag.

Luften och världen.
Livet och jorden.
Jag finns bara i dina drömmar.

Du saknar oss som inte finns.
Du kan inte bestiga några berg.
Jag har inget mer än min längtan.
Jag frågar inte längre vad du vill.
Vad vill jag.

Luften och världen.
Livet och jorden.
Jag finns bara i dina drömmar.

Luften och världen.
Livet och jorden.
Jag finns bara i dina drömmar.

Camilla 

Jag sover i dina drömmar.

Jag sover i dina drömmar.
Så ömt i din famn.
När natten leker med mitt hår.
Drömmen som blandar sig med känslan av lycka och stillhet.
Din arm runt min midja.
Min hand i månens sken.

Camilla

Släpper taget

Jag släpper taget om vissa av mina drömmar. Jag håller på att acceptera att jag har fibromyalgi, den diagnosen var den pusselbiten som fattades. De diagnoser jag hade innan räckte inte, det var något mer. Och detta något mer hette visst fibromyalgi och går inte att bota. Det går att lindra, men inte att bota. Jag som innan diagnosen tänkte att sjukvården skulle hitta felet och fixa det. Jag skulle bli botad, blir frisk och pigg och sen skulle jag förverkliga mina drömmar. Sen när jag blev frisk eller friskare i alla fall och när jag blev pigg, då var det en massa jag skulle göra. Nu blir jag inte frisk, så vissa av mina drömmar kommer jag inte att klara. Andra kan gå och nya kan skapas. Men som sagt, jag släpper taget om mina drömmar. Att släppa taget är en sorts förlust och en förlust medför sorg. Det är normalt och det kan ta tid. Sorg kan man inte hoppa över eller springa ifrån. Sorg tar man sig igenom och det ska jag göra. Sen ska jag hitta nya drömmar.

Camilla