Trevande försiktigt började jag... när jag mötte finaste....

Som flagor som inte passar ihop.
Försöker jag få livet att vilja det jag vill.
Motsträvigt åt olika håll eller samma fast fel.
Livet öppnar dörrar som jag sen inte kan stänga.
Möten och känslor jag inte förstår.

--------------------------------

I nattens dunkel 
syns inte hennes skråmor och sår.
Mörkret döljer
det förflutna med omsorg. 
Hon skyddar
alla djupa sår från åren som gått. 
Det som syns
är inte det som finns. 
Hennes längtan
är sedan länge djupt begraven. 
Vem vill se
hennes drömmar och sorg. 
Hon blundar
när han vågar känna det som inte syns. 

Detta är en följetong som började i våras och som jag nu sammanfattar då jag varit dålig på att blogga, dikterna är skrivna under våren och sommaren (läs föregående inlägg).... 

Camilla Kronholm