Gästblogg av Jan-Erik Ullström

Idag gästbloggar Jan-Erik Ullström som släpper andra delen av Vägen till Umbria

som jag ser så fram emot då första delen är otroligt bra !

Vid varje anhalt på sin bloggturné ber Jan-Erik om ett ord som han sedan ska relatera till ”kreativitet”.

Ordet jag har gett honom är ”Skimrande”.

Camilla drog slöjan från ordet ”skimrande”.

Detta skimmer skall nu få belysa och sluka min ”kreativitet”.

Det här är vad jag ger tillbaka.

Nu när jag tre dagar efter min diskbråcksoperation gör ett försök till sträckskrivning, visar det sig fortfarande fungera. Åtminstone tankemässigt. Metaforen slungas fram ur mitt undermedvetna, redan innan jag tänk klart min undran.

Slutet av 2008. Allt är mörkt. Inte bara i världen, utan även i mitt sinne. Min tillvaro verkar sakna mening och min roll i all orsak och verkan ser ut att vara sorgligt liten. Jag är över 30 år och även om jag åstadkommit två barn och bildandet av en social enhet, så är det någonting som ovetandes fattas mig. En längtan som skapar ogreppbara hålrum inuti. Det har följt mig hela livet, men stress, press och allt det andra som vuxenlivet kan omsluta ett oförberett barn med, har hela tiden hållit det från mitt hjärta. Men så en dag.

Långt borta i mörkrets vrå, det är svårt att se det är svårt att nå. En stjärna, ett ljus, ett skimmer tänds. Det flackar, men växer. Det kväser mörkret. Osäkerheten. Tvivlet. Inre styrka övervinner itutad svaghet. Ny lycka sprider sig över det ovetande martyrskapet. I allt det som hittills varit en svärta kommer nu detta skimmer och slukar hela min tillvaro. Ända ned till mina minsta byggstenar. Inskriptioner i mina gener byts ut som nu aldrig kommer att kunna suddas ut. Jag får insikten. En av de där underliga stora som bara kommer några gånger under en hel livstid, om du lyckas ta se den. De flesta lyckas inte. Skimret är min kreativitet. Förmågan att skapa. Viljan att leva.

Tro nu inte att jag var missnöjd med min tillvaro. Eftersom jag inte var medveten om att min mening låg framför mig, så kunde jag heller inte inse omfånget. Men nu vet jag. Jag skimrar. Det lyser inuti. Det tar sig ut. I ”Vägen till Umbria” visar jag att detta finns inom oss alla, men det krävs ansträngning för att nå dit. Formen är metaforisk, men tanken och känslan densamma.

"Plötsligt kände Uel en känsla igen och nu var det glädje som genomsyrade varje vrå i hans sinne. Längs hennes nackkotor såg han den. Den var knappt märkbar och han hade nog inte sett den om han inte stirrat sig så förundrad över hennes skönhet. En aura. Han lät blicken falla på sin öppna handflata och betraktade noga sin egen aura. Den skimrade i grönt, precis som när solljuset fällde sina strålar genommorgondiset och ned igenom det gröna fönsterglaset till hans sovrum. Den hade alltid följt honom ända sedan den dagen han vandrat för första gången.
Endras nyfödda aura skiftade mellan gyllene och vitt, knappt synlig som den var. Hon var som han. De var lika. De hade något mer gemensamt än bara avsaknaden av drömmar. Han lyfte blicken i euforisk lycka men slog lika snabbt ner den i lamslående skräck. På andra sidan ån strax under en av de stora ekarna stod en man och hans aura var varken grön eller skimrande vit. Den var glödgande röd. Uel visste inte om mannen i rött lagt märke till hans reaktion. Han fortsatte att stirra rakt ned mot Endras nacke.”

Nu berättar en viss synaps att jag behöver lägga mig ned. Jag vill avluta med att låta smärtan tala, eftersom den sliter i mig. Finn ditt ljus. Omfamna din stjärna. Låt ditt skimmer sluka dig. Vet du inte hur du ska göra? RAFO ;)
Love / Jan-E