Minnet av oss är så starkt.

Jag pratar med dig som om du vore här. Lite lustigt men jag frågade dig precis, när jag rensade ena rabatten, om du eller jag skulle sätta på eftermiddagskaffet. Du svarade mig lite retfullt, som du alltid gör och jag sa att du får passa dig så att jag inte kittlar dig. Då gapskrattade du och sa jaja försök du. Jag började att bubblande skratta tills jag kom på att du faktiskt inte är här...

Camilla

Värkande storm.

Stormen är lugn nu.
Ute är det tyst och stilla.
Men värken far runt som en storm i min kropp.
Sliter och drar i mina leder.
Hugger med all sin kraft.
Jag tumlar runt av stormens kraft.
Trillar till golvet.
Likt ett visset höstlöv smulas jag sönder.
Värkens stormande kraft tar över allt.

Camilla

Din vita skjorta som hänger kvar här.

Doften efter dig som dröjer sig kvar.
Var det på riktigt ?
Odiskade vinglas med rödfärgade mönster på botten.
Var det någonsin vi ?
Din vita skjorta som hänger kvar här.
Var du min ?
Överfyllda kärleksminnen i mitt hjärta.
Älskade du mig ?

Camilla

Du förlorar inte mig.

Dina lugna andetag mot min nacke.
Dina armar tungt runt mig.
Nära nära tätt intill och jag är varm.
Du håller min hand i sömnen.
Du håller om mig hårt.
I drömmen mumlar du mitt namn.
Släpper mig inte en sekund.
Drar mig närmre än närmst.
Två nätter sov vi så.
Som om du var rädd att jag skulle gå.

Camilla