lördag 6 oktober 2012

Recension i Tidningen kulturen

Lovande debutant

Camilla KronholmCamilla KronholmCamilla Kronholm
En kärlek så stor...att den inte längre går att beskriva
King Ink
När jag googlar på orden poesi och kärlek får jag över två miljoner träffar. Det har med andra ord skrivits oräkneligt mycket om det Camilla Kronholm tar sig an i sin första diktsamling, En kärlek så stor.
Nåja, tolv år in på det tjugoförsta århundradet är ju det mesta skrivet om det mesta. Det handlar i stället förstås om hur det görs, och om det är privat och borde stanna i byrålådan eller om det personligt men samtidigt allmängiltigt.
Camilla Kronholm, född 1969 i Lomma men boende i Oskarström, balanserar mellan det privata och det allmängiltiga i sina oftast kort-korta dikter i megaämnet kärlek.
Det finns två parallella stråk i de 53 dikterna. Båda handlar om smärta, själslig och fysisk. Den själsliga finns även när lyckan står bi, men är skör som ett strå i hård storm. Och skapar tvivel, som i Hemlig:"Säger du sanningen till mig eller är det en lögn du inte vet om?".
Den fysiska smärtan emanerar ur författarens Fibromyalgi, vars ständiga närvaro präglar En kärlek så stor. "När värken sliter sönder min kropp, sliter och drar tills jag förlorar mitt förstånd", skriver hon i dikten Mindre som slutar med "Då är jag mindre människa..."
Camilla Kronholm verkar ha en kärlek till tankepunkter. De kan funka i bland, till exempel när man ska förstärka något i texten. Men när de som i denna bok används så flitigt känns det nästan som om författaren inte riktigt står vid sina ord, det vill säga vid hennes instrument.
Det är synd och känns onödigt när hon ändå har orden i sin hand. Det är inga tranströmska metaforer hon levererar, utan habil vardags poesi om kärlekens väsen, dess möjlighet och omöjlighet. För att inte tala om allt däremellan. Förutom den grundmurade kärleken till barnen.
En kärlek så stor...att den inte längre går att beskriva, är en diktbok i rörelse. Från hopp och glädje, över mörker och ensamhet, och till en sorts insikt parad med trötthet:"När min väg blir för skrovlig för mina bara fötter/När vägen jag går blir för brant och min kraft sinar/Då viker jag av och sätter mig vid kanten av allt", för att låna tre rader ur Se dit ingen annan ser.
Camilla Kronholm är en debutant som lovar mer.
Ingemar Nilsson

1 kommentarer:

☆Teskedsmamman☆ sa...

Underbart gumman!!!