Insikten

Insikten...
Insikten att jag inte kommer att få fler barn slår hårdare den här gången.

Jag har alltid velat ha många barn, alltid. Tre kan tyckas många och jag är så glad och tacksam för dem. Fast jag ville gärna ha fler, men jag hade valt en man som inte ville ha många barn. Han ville inte ha fler, sen separerade vi och jag levde ensam i väldigt många år. Jag kom på mig själv med att vara nöjd med att det inte blir fler barn. Helt ok för mig, tillfreds med att jag var klar med den biten. Träffade någon lite sådär, men ville ändå inte ha fler. Jag var klar med att skaffa barn, skön känsla. Även om barn och bebisar alltid väcker något stort i mig.

Så mötte jag En kärlek så stor.... och jag har aldrig velat ha barn med någon så mycket som med honom. Helt plötsligt vaknade längtan efter barn på nytt och oj vad jag började längta. Vår kärlek var så stor, så stark, så vacker. Han var så kärleksfull och fin. Så underbar med sina barn och så kärleksfull med mina. Eftersom hans barn är yngre än mina skulle det inte bli en ensam liten med bara stora syskon. Och tillsammans skulle kärleken och jag få många barn, för han har tre och jag har ju tre och tänk om vi fick en ihop. Vi pratade också om barn, om vi skulle få barn ihop, vi drömde (ja ni som vet om oss kan ju tycka att det var knäppt).

Men så blir det inte vi.
28 augusti 2010 träffades vi för första gången irl, tiden har gått och nu är det inte vi längre. Och då slog det mig att jag kommer inte att få fler barn. Jag kommer inte att få barn med min stora kärlek och det är tungt. Denna gången mycket mer smärtsamt att inse. En sorg i sig.

Nu får jag jobba mig till känslan av att vara nöjd igen....

Camilla