Oj nu minns jag hur förvirrad jag var redan där i början....

Det är vår men kallt fast det spelar ingen roll.

Jag fryser inte mer jag är varm och ler.
Jag gick där i min egna värld så lycklig och fri.
Tänkte på honom som jag nyss mött.
Han den vackre som får mig att le igen.
I mina tankar utan att se vägen jag gick.
Djupt in i tanken utan att se människorna jag mötte.
Leende tänkte jag på allt fint han redan sagt.
Varm om hjärtat efter vår lunchdejt.
Där jag drunknat i hans ögon.
Vi var så nära att röra vid varandra.
Och vi skrattade och pratade samtidigt.
Jag gick och tänkte på när han tittade mig djupt i ögonen.
Och sa att jag är fin och att han är glad igen.
Log för mig själv över tanken på alla våra sms.
Så gick jag genom stationen och såg dig.
Du stod där med ryggen mot mig.
Tiden stannade jag blev yr och matt.
Jag slogs till marken och hela min kropp kände oss.
En kärlek så stor som passar mig bäst som känns mest.
Mitt hjärta bultade för fullt.
Jag ville springa och slänga mig i din famn.
Men såg att det inte var du.
Han får mig att må bra och att vara glad igen.
Att längta efter mer.
Men du är tryggheten för mig jordbävningen i mitt liv...

Detta är en följetong som började i våras och som jag nu sammanfattar då jag varit dålig på att blogga, dikterna är skrivna under våren och sommaren (läs föregående inlägg).... 

Camilla Kronholm

Ovanlig vänskap.

Jag har en vän som jag blir annorlunda med.
Inte mig själv fast något är nog jag.
Bara med denna vän luftas denna sida.
Vi har en jargong lite hård.
Men ingen annan hör.
Luftas ibland och ger oss många skratt.
Så när du inte förstår det som du lyfter fram i mig.
Ja då blir förvirringen för stor.
Jag slungas tillbaka till mitt vanliga jag.
Och det vi har kyls av och hackar.

Camilla

Mer poesi

Du säger att jag ler
ler som kärleken
Du säger att min glöd
är din eld

Att mitt skratt hörs
även när jag är tyst
Att mina ögon
brinner av din längtan

Mina händer
håller du
Min längtan
svävar nu

Du hoppas på något
på jag och du
Du drömmer om
om en framtid

Camilla

Minnet av oss är så starkt.

Jag pratar med dig som om du vore här. Lite lustigt men jag frågade dig precis, när jag rensade ena rabatten, om du eller jag skulle sätta på eftermiddagskaffet. Du svarade mig lite retfullt, som du alltid gör och jag sa att du får passa dig så att jag inte kittlar dig. Då gapskrattade du och sa jaja försök du. Jag började att bubblande skratta tills jag kom på att du faktiskt inte är här...

Camilla