Borta... borta för alltid.
Min älskade mormor har lämnat oss, hon finns inte kvar här.
En röst jag känner så väl, har tystnat.
Ett leende jag kan utantill, har slocknat.
En varm och öppen famn, dit vi alltid var välkomna, har slutits.
Min barndom, mitt stolta arv.
Min starka mormor, var en kämpe, hon var varm, mysig och snäll.
Sorgen värker enormt och tårarana vill inte sluta att falla.
Älskade mormor vad ont det gör, men din tid är slut.
Du somnade lugnt och stilla efter sommarens sista dag.
Tack för allt du gav mig.
Camilla
Hundarna som dödar män av Takiji Kobayashi
5 år sedan
Inlägg
6 kommentarer:
Så tråkigt och så ledsamt, men ändhållplatsen kommer i sinom tid...
Hon finns där, bara du känner efter... Drömmer du om henne så vet du att hon har hälsat på dig... Men ändå, man vill så gärna ha dem kvar...
Så vackert skrivet om en älskad människa, Camilla!
Min morfar, min idol, dog redan när jag var 11 år. Det hände att jag grät av sorg efter honom ända upp i femtonårsålern. Sorgen måste få ta sin tid. Men det är precis som Teskedsmamman så vist säger här ovan, hon finns där, bara du känner efter. För så är det med min morfar, än i dag.
Måhända att hans anletsdrag börjar bli aningen diffusa men jag kan faktiskt fortfarande höra hans röst och känna hans doft. Tobak, Aqua Vera och hårvatten. Om jag blundar så kommer han till mig.
Hon finns där, hos dig.
Kram, min vän!
så fint milla
kram, vi hörs i helgen
Så tråkigt att höra om din mormor, men himmel så fint du skriver! Jag tänker på dig, vännen :-)
Många kramar,
Susanne
Tack snälla ni för era värmande ord och kramar. Det lindrar.
Kramar till er!
Ord är inte nog för att ge er tröst, jag vet det, men jag tror att hon lämnat er sin styrka och värme.
Kram
Skicka en kommentar