Mindre...

Människa... varken mer eller mindre.

Eller jo... faktiskt mindre, oftast mindre.

När värken sliter sönder min kropp, sliter och drar tills jag förlorar mitt förstånd.

När jag i min ångest och smärta inte har någon att ha ögonkontakt med.

När jag ligger på golvet och vrider mig av smärta.

Behärskar mig till ensam tystnad.

När jag skriker det tysta skriket i min kropp som gått sönder.

Då är jag mindre människa...

Camilla