Brytningen slet i mitt hjärta. Men jag hade inget val.
I tre veckor stod jag emot. Jag svarade inte dig. Du ringde och skrev. Du skrev att du fick panikångestattack utan mig.
Jag led. Och jag led av att du led. Så bröt du igenom och vi grät. Då tändes ett hopp i mig. Då trodde jag på oss.
Ett år har snart gått. Flera brytningar och ångest. Vår kärlek kan inte dö. Men du vågar inte.
Så för några veckor sedan bröt jag igen. Lugnt sansat med orden: Du får inte höra av dig till mig mer, men du vet var jag finns när du vågar.
Du undrade om jag gjorde slut ? Nä.... det är du. Jag älskar dig och du är min bästa vän, men du måste välja mig om inte gör faktiskt du slut.
Nu är tystnaden total. Så tyst som jag bett om. Och längre än de tre veckor som var rekord.
Jag står inte ut !! Det här är värre !! Jag saknar dig min älskade, min bäste vän. Vill inte leva i tystnaden.
Men du är kanske borta nu ?
Camilla
0 kommentarer:
Skicka en kommentar