Rädsla som tar över... sen djupnar vi igen...

Jag lovade mig själv att inte såras mer. 
Att mitt hjärta aldrig ska krossas igen. 
Jag lovade det då och jag påminner mig nu. 
Det var så nära igen jag glömde för en stund. 
För känslan när förälskelsen tar vid är skön. 
Så lurande med sin ljuva mjukhet.
Förälskelsen är lömsk och grym på att verka öm. 
Jag föll än en gång och kände det ljuva i mitt hjärta. 
Ville så gärna tro än en gång. 
Ville tro att det även är för mig.
Men jag borde veta bättre än så.
Jag borde ha lärt mig jag den hårda vägen gått. 
Jag gör inte om det igen jag gör bara inte det. 
Så nu måste känslor kvävas och begravas igen.
Jag måste få igen dörren som öppnats. 
Han får inte komma längre in nu. 
Han måste ut ur mig ur mitt hjärta. 
Jag lovade mig själv att jag inte gör om det. 
Aldrig någonsin igen aldrig mer. 
Jag litar inte på någon igen...

-------------------------------------

Navet i oss är du är jag 
är vi
Det finns ett vi
Vi två 
vi
Du och jag
tillsammans
När jag ler ler du
Jag ler varje gång jag ser dig

----------------------------------------------

Nu har du börjat andas med mig.
Våra andetag blandas till ett.
Du andas mig hela mig.
Och jag lever igen.

Våra hjärtan slår samma slag.
Som om dem vore ett.
Du hittar in i mitt hjärta.
Och jag lever igen.

Min hud blir varm av din hud.
När du rör vid mig finns bara vi.
Som om det alltid varit vi.
Och jag lever igen.

I din famn föds min trygghet.
Vi två blir ett.
Du vill vara med mig hela mig.
Vad underbart att leva igen. 

Våren och sommarens känslor i min poesi lägger jag upp nu, då jag varit dålig på att blogga... (läs föregående inlägg)...

Camilla Kronholm