Dubbla känslor

Barnen är på semester med pappan. Så det är med dubbla känslor jag sitter här. Oj, så lugnt och skönt det är, jag får tid till extra vila, tid för mig själv. Tid för bara mig. Jag kan ta dagen som den kommer och göra som jag vill, äta när jag vill, sova när jag vill, ställa skorna precis innanför dörren om jag vill och mycket mer. Hela matbordet är belamrat med block, papper och annat som är fyllda med mina nerklottrade ord... påbörjade alster av olika slag och äntligen kan jag ta fram allt. Kan låta det ligga framme, så att jag närhelst det kreativa faller på bara ge mig hän åt något av det. Jag har tid för vila, kreativitet och bus.

Men det är så tomt utan barnen, så tyst. Jag saknar dem så mycket. Jag saknar att sitta vid matbordet och ha intressanta diskussioner med dem, diskussioner om allt möjligt. Jag saknar deras gosiga kramar, skratt och bus. Jag saknar även Elins korta tonårs truliga svar "Ut", på min fråga vart hon ska. Saras timmslånga telefonsamtal, så att jag inte har tillgång att ringa själv eller bli uppringd av någon. Och Joakims sjuttioåttonde gångens ropande på mig, för att få hjälp med att översätta något på engelska i något dataspel.
Jag vet att det bara är två veckor, men ändå. Sen är det ju så att det var ju inte jag som ville det här. Jag vill ha semester med dem, tillsammans. Alla vi, hela familjen. Jag vill inte att dem ska vara där tillsamman och jag här ensam (jag är inte ensam så, jag har fullt av nära och kära).

Idag (22/7) är det Joakims födelsedag, vi har redan firat honom och det var en bra dag. Men det är idag han fyller år, jag är här och han är på Öland, norra Öland...

Camilla