Signering och novellskrivning

Signerar alla dessa böcker som är beställda 😃 och ska skickas ut till nya läsare. Det är lika stort och häftigt varje gång. 

Och detta är ju en bra självförtroendeboost nu när jag ska skriva klart novellen 😍

Camilla Kronholm

Stort !!

Tog just ett stort beslut som är så olikt mig att ni anar inte !!

Om du alltid gör som du alltid gjort får du bara de resultat du alltid fått.

Camilla Kronholm 

Rädsla som tar över... sen djupnar vi igen...

Jag lovade mig själv att inte såras mer. 
Att mitt hjärta aldrig ska krossas igen. 
Jag lovade det då och jag påminner mig nu. 
Det var så nära igen jag glömde för en stund. 
För känslan när förälskelsen tar vid är skön. 
Så lurande med sin ljuva mjukhet.
Förälskelsen är lömsk och grym på att verka öm. 
Jag föll än en gång och kände det ljuva i mitt hjärta. 
Ville så gärna tro än en gång. 
Ville tro att det även är för mig.
Men jag borde veta bättre än så.
Jag borde ha lärt mig jag den hårda vägen gått. 
Jag gör inte om det igen jag gör bara inte det. 
Så nu måste känslor kvävas och begravas igen.
Jag måste få igen dörren som öppnats. 
Han får inte komma längre in nu. 
Han måste ut ur mig ur mitt hjärta. 
Jag lovade mig själv att jag inte gör om det. 
Aldrig någonsin igen aldrig mer. 
Jag litar inte på någon igen...

-------------------------------------

Navet i oss är du är jag 
är vi
Det finns ett vi
Vi två 
vi
Du och jag
tillsammans
När jag ler ler du
Jag ler varje gång jag ser dig

----------------------------------------------

Nu har du börjat andas med mig.
Våra andetag blandas till ett.
Du andas mig hela mig.
Och jag lever igen.

Våra hjärtan slår samma slag.
Som om dem vore ett.
Du hittar in i mitt hjärta.
Och jag lever igen.

Min hud blir varm av din hud.
När du rör vid mig finns bara vi.
Som om det alltid varit vi.
Och jag lever igen.

I din famn föds min trygghet.
Vi två blir ett.
Du vill vara med mig hela mig.
Vad underbart att leva igen. 

Våren och sommarens känslor i min poesi lägger jag upp nu, då jag varit dålig på att blogga... (läs föregående inlägg)...

Camilla Kronholm

Trevande försiktigt började jag... när jag mötte finaste....

Som flagor som inte passar ihop.
Försöker jag få livet att vilja det jag vill.
Motsträvigt åt olika håll eller samma fast fel.
Livet öppnar dörrar som jag sen inte kan stänga.
Möten och känslor jag inte förstår.

--------------------------------

I nattens dunkel 
syns inte hennes skråmor och sår.
Mörkret döljer
det förflutna med omsorg. 
Hon skyddar
alla djupa sår från åren som gått. 
Det som syns
är inte det som finns. 
Hennes längtan
är sedan länge djupt begraven. 
Vem vill se
hennes drömmar och sorg. 
Hon blundar
när han vågar känna det som inte syns. 

Detta är en följetong som började i våras och som jag nu sammanfattar då jag varit dålig på att blogga, dikterna är skrivna under våren och sommaren (läs föregående inlägg).... 

Camilla Kronholm

Oj nu minns jag hur förvirrad jag var redan där i början....

Det är vår men kallt fast det spelar ingen roll.

Jag fryser inte mer jag är varm och ler.
Jag gick där i min egna värld så lycklig och fri.
Tänkte på honom som jag nyss mött.
Han den vackre som får mig att le igen.
I mina tankar utan att se vägen jag gick.
Djupt in i tanken utan att se människorna jag mötte.
Leende tänkte jag på allt fint han redan sagt.
Varm om hjärtat efter vår lunchdejt.
Där jag drunknat i hans ögon.
Vi var så nära att röra vid varandra.
Och vi skrattade och pratade samtidigt.
Jag gick och tänkte på när han tittade mig djupt i ögonen.
Och sa att jag är fin och att han är glad igen.
Log för mig själv över tanken på alla våra sms.
Så gick jag genom stationen och såg dig.
Du stod där med ryggen mot mig.
Tiden stannade jag blev yr och matt.
Jag slogs till marken och hela min kropp kände oss.
En kärlek så stor som passar mig bäst som känns mest.
Mitt hjärta bultade för fullt.
Jag ville springa och slänga mig i din famn.
Men såg att det inte var du.
Han får mig att må bra och att vara glad igen.
Att längta efter mer.
Men du är tryggheten för mig jordbävningen i mitt liv...

Detta är en följetong som började i våras och som jag nu sammanfattar då jag varit dålig på att blogga, dikterna är skrivna under våren och sommaren (läs föregående inlägg).... 

Camilla Kronholm

Tänk att jag kände såhär redan från början... fortsättning från tidigare inlägg...

Tänk att jag kände såhär redan från början...

Jag vill hoppa över orden. 
Jag önskar att jag inte tänkte så mycket. 
Jag drunknar i hans ögon.
Men tänker att det här gå aldrig bra. 
Blir varm när han är nära. 
Men vet att jag går ensam ur det här. 
Och ändå känns känslorna underbara. 
Känslorna som sen ska bytas ut. 
Tänk om jag var en sådan som inte kände så mycket. 
Så pratar vi och jag blir modig. 
Vågar tro för en stund. 
Nu väntar jag på när jag önskar att vi aldrig hade möts... 

Fortsättning följer... från våren och sommarens ljuva känslor som växte och sen kanske försvann...

Camilla Kronholm

Virrevarr i känslorna... något nytt som kanske inte ändå blir... och det gamla som kommer tillbaka...

Jag har träffat en som jag kallar för finaste, han är finast hur det än blir, hur det än går. Jag har redan skrivit om honom här, en dikt om både En kärlek så stor... och finaste och så texten om när jag var på kyrkogården. Vi har umgåtts under våren och en del av sommaren, innan han åkte bort på långsemester. Sakta växte ett vi fram... sen hände något så vi får se. Han är inte En kärlek så stor... ingen blir det, men han är finast och ja vi får se...  Just nu är allt förvirrat och många olika känslor känns och även gamla har kommit upp. Under några dagar nu ska jag lägga ut mina dikter jag skrivit under den här tiden (även några om fibromyalgin har jag skrivit, men jag har ju varit så dålig på att blogga). Sen lär jag försvinna in i VALET, då jag är valledare och kandidat på regionslistan. Så om jag syns här sen blir det nog mest om valet ;-)

Får jag hålla din hand
utan att du släpper min. 
Vill du det
blir jag alldeles hel igen. 

Får jag gå så nära
så nära att jag känner dig. 
Jag vet att jag vill
verkligen vill.

Får jag röra vid dig
röra vid ditt hjärta. 
Vi vill så gärna
men vågar vi. 

Får jag drunkna i dina ögon
i hela ditt liv. 
Ödet vill ge oss chansen
men vill livet. 

Får jag luta mot ditt liv...

Camilla Kronholm

En kärlek så stor att den inte längre går att beskriva.

Min första bok, eller rättare sagt min första utgivna bok, tänkte jag inte att jag skulle ge ut, det var inte därför jag skrev. Har flera andra jag tänkt att jag ska våga skicka in till bokförlag så småningom. Men den här var mina yttersta

känslor som jag "bara" skrev under ett års tid. Den är inte korrekturläst eller bearbetad. Den är som den är skriven, den är mitt liv. Jag kan fortfarande inte läsa den från pärm till pärm (kan läsa dikterna var för sig) för det känns för mycket i mig som redan känner otroligt mycket. En kärlek så stor.... min kärlek så stor, inspirerade mig att skriva den och fick mig att våga skicka in den, vilket sen öppnade magiska möjligheter för mig.

Katalogtexten/baksidetexten:

”Människa… varken mer eller mindre.
Eller jo… faktiskt mindre, oftast mindre”

Fibromyalgin påverkar hela livet.
Livet som är rött och mitt arbetarblod kan aldrig tunnas ut. Solidariteten brinner i mitt hjärta lika starkt som kärleken.

”Kom, älskade kom.
Kliv in i min kaotiska värld fylld av kärlek.
Här finns allt du önskar dig.
Allt du drömt om.”

I nattens dunkel, i smärtan föds allt.

 

 

 

Camilla

Känna

Känslan jag känner i detta känslotillstånd

känns känsligt känslig..

Camilla