lördag 24 april 2010

Om en kärlek som en gång var.

Jag ser fortfarande all den skönhet du bär inom dig. Du är vacker och underbar. Så charmig med en karisma som gnistrar. Du min älskade, som var mitt allt. Det är så svårt att släppa dig.

Jag vet inte hur du gör, men du får mig fortfarande att bubblande fnittra. Du får hela mig att brista ut i skratt och då, för en kort stund är jag lycklig. Jag ler ömt mot dig. Det är så svårt att släppa dig.

När jag är hos dig blir jag vacker, mild och lugn. Hjärta mitt blir varmt och sinnena öppnas helt. Bara när jag är med dig kan bli mig själv. Bara du vet vem jag är. Det är så svårt att släppa dig.

Utan dig är jag vilse, jag vet inte vem jag är eller var jag ska gå. När du inte är hos mig blir natten oändligt mörk och lång. Utan dig går luften inte att andas. Det är så svårt att släppa dig.

Att få vara dig så nära att jag hör ditt hjärta slå, att få ligga tätt intill dig räcker för mig. Att få känna din doft och din mjuka hud, är allt jag behöver. Det är så svårt att släppa dig.

Du smeker försiktigt min kind ibland. Jag ser dig fortfarande le åt mig, sådär som bara du kan le. Ibland kommer du tillbaka till mig och då håller du mig i din famn…

Det är så svårt att låta dig gå…

Camilla

2 kommentarer:

Pixi sa...

Vad fint skrivet !!=)

Camillusbacillus sa...

Tack :)

Kram
Camilla