Vi bygger Malmö helt !

Känslor...

Om vi förlorar varandra i livet. 
Om vi skiljs åt i ett vägskäl. 
Så minns att jag står bredvid dig. 
Genom tiden kan du känna mig. 
Jag finns i minnena inom dig. 
Du kommer minnas smaken av mig. 
I ditt skratt skrattar jag.
Och mina ögon ska alltid lysa för dig. 
Så minns att jag alltid står bredvid dig. 

--------------------------

Jag undrar när du ska bli han och när han ska bli du. 
Jag undrar om det inte är nu...

------------------------

Vad är det som bekymrar mig med denna vind. 
Denna ljuva sommarvind som vi väntat på.
Som ömt smeker min kind.

Vad är det som bekymrar mig med denna sommar. 
Som börjat så vackert en sommar bara kan. 
Som värmer min kalla kropp.

Vad är det som bekymrar mig med denna stund.
Denna underbara stund av lycka och lugn. 
Som jag väntat så länge på.

----------------------------------

Låt mig få rädda dig. 
Jag vet hur man gör. 
Jag vet hur man överlever här. 

Låt mig få vara fantastisk med dig. 
Du behöver det. 
Jag är det. 

Låt mig få hålla din hand. 
Vi har tiden framför oss. 
Vi har samma väg. 

Låt mig få hålla om dig för alltid. 
Du behöver mig. 
Jag behöver dig. 

Låt mig få älska dig resten av mitt liv. 
Vi gör ju redan det ändå. 
Du vet det och jag vet det. 

Våren och sommarens känslor i min poesi lägger jag upp nu, då jag varit dålig på att blogga... (läs föregående inlägg)...

Camilla Kronholm

Rädsla som tar över... sen djupnar vi igen...

Jag lovade mig själv att inte såras mer. 
Att mitt hjärta aldrig ska krossas igen. 
Jag lovade det då och jag påminner mig nu. 
Det var så nära igen jag glömde för en stund. 
För känslan när förälskelsen tar vid är skön. 
Så lurande med sin ljuva mjukhet.
Förälskelsen är lömsk och grym på att verka öm. 
Jag föll än en gång och kände det ljuva i mitt hjärta. 
Ville så gärna tro än en gång. 
Ville tro att det även är för mig.
Men jag borde veta bättre än så.
Jag borde ha lärt mig jag den hårda vägen gått. 
Jag gör inte om det igen jag gör bara inte det. 
Så nu måste känslor kvävas och begravas igen.
Jag måste få igen dörren som öppnats. 
Han får inte komma längre in nu. 
Han måste ut ur mig ur mitt hjärta. 
Jag lovade mig själv att jag inte gör om det. 
Aldrig någonsin igen aldrig mer. 
Jag litar inte på någon igen...

-------------------------------------

Navet i oss är du är jag 
är vi
Det finns ett vi
Vi två 
vi
Du och jag
tillsammans
När jag ler ler du
Jag ler varje gång jag ser dig

----------------------------------------------

Nu har du börjat andas med mig.
Våra andetag blandas till ett.
Du andas mig hela mig.
Och jag lever igen.

Våra hjärtan slår samma slag.
Som om dem vore ett.
Du hittar in i mitt hjärta.
Och jag lever igen.

Min hud blir varm av din hud.
När du rör vid mig finns bara vi.
Som om det alltid varit vi.
Och jag lever igen.

I din famn föds min trygghet.
Vi två blir ett.
Du vill vara med mig hela mig.
Vad underbart att leva igen. 

Våren och sommarens känslor i min poesi lägger jag upp nu, då jag varit dålig på att blogga... (läs föregående inlägg)...

Camilla Kronholm

Tvivlet och tro och djupare känslor...

Plötsligt stod han bara vid min sida.
Kom som från ingenstans.
Märkligt eller hur.

Jag blundade från livet en stund.
Alldeles ensam så sårad och trött.
Samlade kraft för att orka min väg.

Ville vänta på natten.
Eller nästa dag eller nästa år.
Så tittade jag upp.

Och möttes av de vackraste ögon jag sett.
Fyllda av hopp och liv.
Och av en längtan till mig.

Jag tänkte titta bort eller blunda igen.
För jag ville inte mer vem orkar igen och igen.
Men han är finaste som värmer mig.

Så jag sträcker försiktigt fram min hand.
Och han ler tryggt och stort mot mig.
Han tar min hand så varsamt och ömt...


-------------------

Du tar dig in i mitt hjärta. 
Flyttat in i mina tankar. 
Finns längs hela min hud. 
Så nära mina läppar. 
I mitt bröst sprider du din värme.
Mina fingertoppar vet redan hur du känns. 

Men jag kommer gå förlorad ur det här. 
Det är så jag alltid gör. 
Det är vägen som ordnats för mig. ...
Jag skymtar mörkret lite länge fram. 
Kanske redan nu i min hjärna. 

Du tar dig in i mitt hjärta. 
Flyttat in i mina tankar. 
Finns längs hela min hud. 
Så nära mina läppar.
I mitt bröst sprider du din värme.
Mina fingertoppar vet redan hur du känns. 

Så ska jag förlora dig snart. 
Och saknaden ska ta vid. 
Sorgen i hjärtat jag känner så väl är på väg.
Tårarna som dränker min hud. 
Ensamheten i mörkret som tär. 

Du tar dig in i mitt hjärta. 
Flyttat in i mina tankar. 
Finns längs hela min hud. 
Så nära mina läppar.
I mitt bröst sprider du din värme.
Mina fingertoppar vet redan hur du känns. 

Du är inte han men jag är jag. 
Mitt hjärta ska bara få smaka på lyckan. 
Få ana det jag önskar och vill. 
Snudda vid kärleken lite lätt. 
För att aldrig glömma min omöjliga dröm. 

Du tar dig in i mitt hjärta. 
Flyttat in i mina tankar. 
Finns längs med hela min hud. 
Så nära mina läppar.
I mitt bröst sprider du din värme.
Mina fingertoppar vet redan hur du känns. 

Camilla Kronholm

Tvivel och hopp... följer mig...

Det kommer kanske inte alltid vara vi två.
Det slutar kanske inte så.
Men jag går inte sönder när jag är hos honom.

Jag tror kanske inte riktigt på det här.
Vet att livet inte har lyckliga slut.
Men jag fylls av en värme när han håller min hand.

Vi skiljs säkert åt längre fram på vår väg.
Ett vägskäl kommer snabbt.
Men han får mig att skratta mig hel igen.

-------------------------

Vi dansade så vackert du och jag.
Minns du så följsamt och lätt.
Vackrare än vackrast och allt det där som är så rätt.

Han dansar nu, vill dansa med mig.
Jag tvekar hittar inte stegen så lätt.
Väldigt vackert och fint men kanske inte rätt.

Han är lika naiv som du och tror att det ska bli vi.
Att vi skall följas åt att allt ska gå lätt.
Han tänker att det vi har är så rätt.
Jag vet att livet inte är så lätt. 

Detta är en följetong som började i våras och som jag nu sammanfattar då jag varit dålig på att blogga, dikterna är skrivna under våren och sommaren (läs föregående inlägg).... 

Camilla Kronholm

Trevande försiktigt började jag... när jag mötte finaste....

Som flagor som inte passar ihop.
Försöker jag få livet att vilja det jag vill.
Motsträvigt åt olika håll eller samma fast fel.
Livet öppnar dörrar som jag sen inte kan stänga.
Möten och känslor jag inte förstår.

--------------------------------

I nattens dunkel 
syns inte hennes skråmor och sår.
Mörkret döljer
det förflutna med omsorg. 
Hon skyddar
alla djupa sår från åren som gått. 
Det som syns
är inte det som finns. 
Hennes längtan
är sedan länge djupt begraven. 
Vem vill se
hennes drömmar och sorg. 
Hon blundar
när han vågar känna det som inte syns. 

Detta är en följetong som började i våras och som jag nu sammanfattar då jag varit dålig på att blogga, dikterna är skrivna under våren och sommaren (läs föregående inlägg).... 

Camilla Kronholm

Oj nu minns jag hur förvirrad jag var redan där i början....

Det är vår men kallt fast det spelar ingen roll.

Jag fryser inte mer jag är varm och ler.
Jag gick där i min egna värld så lycklig och fri.
Tänkte på honom som jag nyss mött.
Han den vackre som får mig att le igen.
I mina tankar utan att se vägen jag gick.
Djupt in i tanken utan att se människorna jag mötte.
Leende tänkte jag på allt fint han redan sagt.
Varm om hjärtat efter vår lunchdejt.
Där jag drunknat i hans ögon.
Vi var så nära att röra vid varandra.
Och vi skrattade och pratade samtidigt.
Jag gick och tänkte på när han tittade mig djupt i ögonen.
Och sa att jag är fin och att han är glad igen.
Log för mig själv över tanken på alla våra sms.
Så gick jag genom stationen och såg dig.
Du stod där med ryggen mot mig.
Tiden stannade jag blev yr och matt.
Jag slogs till marken och hela min kropp kände oss.
En kärlek så stor som passar mig bäst som känns mest.
Mitt hjärta bultade för fullt.
Jag ville springa och slänga mig i din famn.
Men såg att det inte var du.
Han får mig att må bra och att vara glad igen.
Att längta efter mer.
Men du är tryggheten för mig jordbävningen i mitt liv...

Detta är en följetong som började i våras och som jag nu sammanfattar då jag varit dålig på att blogga, dikterna är skrivna under våren och sommaren (läs föregående inlägg).... 

Camilla Kronholm

Tänk att jag kände såhär redan från början... fortsättning från tidigare inlägg...

Tänk att jag kände såhär redan från början...

Jag vill hoppa över orden. 
Jag önskar att jag inte tänkte så mycket. 
Jag drunknar i hans ögon.
Men tänker att det här gå aldrig bra. 
Blir varm när han är nära. 
Men vet att jag går ensam ur det här. 
Och ändå känns känslorna underbara. 
Känslorna som sen ska bytas ut. 
Tänk om jag var en sådan som inte kände så mycket. 
Så pratar vi och jag blir modig. 
Vågar tro för en stund. 
Nu väntar jag på när jag önskar att vi aldrig hade möts... 

Fortsättning följer... från våren och sommarens ljuva känslor som växte och sen kanske försvann...

Camilla Kronholm

Virrevarr i känslorna... något nytt som kanske inte ändå blir... och det gamla som kommer tillbaka...

Jag har träffat en som jag kallar för finaste, han är finast hur det än blir, hur det än går. Jag har redan skrivit om honom här, en dikt om både En kärlek så stor... och finaste och så texten om när jag var på kyrkogården. Vi har umgåtts under våren och en del av sommaren, innan han åkte bort på långsemester. Sakta växte ett vi fram... sen hände något så vi får se. Han är inte En kärlek så stor... ingen blir det, men han är finast och ja vi får se...  Just nu är allt förvirrat och många olika känslor känns och även gamla har kommit upp. Under några dagar nu ska jag lägga ut mina dikter jag skrivit under den här tiden (även några om fibromyalgin har jag skrivit, men jag har ju varit så dålig på att blogga). Sen lär jag försvinna in i VALET, då jag är valledare och kandidat på regionslistan. Så om jag syns här sen blir det nog mest om valet ;-)

Får jag hålla din hand
utan att du släpper min. 
Vill du det
blir jag alldeles hel igen. 

Får jag gå så nära
så nära att jag känner dig. 
Jag vet att jag vill
verkligen vill.

Får jag röra vid dig
röra vid ditt hjärta. 
Vi vill så gärna
men vågar vi. 

Får jag drunkna i dina ögon
i hela ditt liv. 
Ödet vill ge oss chansen
men vill livet. 

Får jag luta mot ditt liv...

Camilla Kronholm

Signering

Signerar min bok, När du vaknar har jag gått, till fina Yohannah. Som efter att ha läst, En kärlek så stor att den inte längre går att beskriva, ville läsa mer  Som hon så gulligt skrev till mig: Skriver du som du gör får du "skylla dig själv" att man vill köpa dina böcker.

Yohannah: "Smärtsam läsning men omöjlig att lägga ifrån sig."

Camilla Kronholm