söndag 17 augusti 2014

Oj nu minns jag hur förvirrad jag var redan där i början....

Det är vår men kallt fast det spelar ingen roll.
Jag fryser inte mer jag är varm och ler.
Jag gick där i min egna värld så lycklig och fri.
Tänkte på honom som jag nyss mött.
Han den vackre som får mig att le igen.
I mina tankar utan att se vägen jag gick.
Djupt in i tanken utan att se människorna jag mötte.
Leende tänkte jag på allt fint han redan sagt.
Varm om hjärtat efter vår lunchdejt.
Där jag drunknat i hans ögon.
Vi var så nära att röra vid varandra.
Och vi skrattade och pratade samtidigt.
Jag gick och tänkte på när han tittade mig djupt i ögonen.
Och sa att jag är fin och att han är glad igen.
Log för mig själv över tanken på alla våra sms.
Så gick jag genom stationen och såg dig.
Du stod där med ryggen mot mig.
Tiden stannade jag blev yr och matt.
Jag slogs till marken och hela min kropp kände oss.
En kärlek så stor som passar mig bäst som känns mest.
Mitt hjärta bultade för fullt.
Jag ville springa och slänga mig i din famn.
Men såg att det inte var du.
Han får mig att må bra och att vara glad igen.
Att längta efter mer.
Men du är tryggheten för mig jordbävningen i mitt liv...


Detta är en följetong som började i våras och som jag nu sammanfattar då jag varit dålig på att blogga, dikterna är skrivna under våren och sommaren (läs föregående inlägg).... 

Camilla Kronholm

0 kommentarer: