"Han ville skydda henne, gjorde allt för att skydda henne. Han ville inte såra henne men hon skulle bli ledsen för han kunde inte ge mer och han tänkte att det blir inte som vi vill. Så hon måste skyddas. När hon bröt sa han inte emot, när hon bad honom att gå så gick han. Han gjorde det för att skydda henne. Men han gjorde fel. Det var inte hon som behövde skyddas det var han..." Camilla Kronholm
"Hon hade gjort honom förvirrad, hon ville det och gjorde det. Men varför då och till vilken nytta? Allt han hade lärt av henne glömde han bort i förvirringen. Han förstod inget och gick tillbaka till sitt gamla jag för det var tryggast. Hon hade förvirrat honom bara för att hon kände sig sårad. Men varför... för att hon inte fick det hon ville ha? Så lätt det var att glömma det viktiga, även för henne som borde tänkt mer på djupet..."
"Hon fnissade ljudlöst för sig själv när hon gick till festen. Vilken tur att ingen skulle kyssa hennes nacke i natt. Hårfärgen som dolde de vita, inte grå, håren var ny och hade kletat ut sig över halva nacken..."
"Hon hade tänkt så ofta att det var hon som skulle lära sig av tiden med dem här männen. Hon skulle lära sig av kärleken. Och nog hade hon lärt mycket och känt både enorm kärlek och otrolig smärta. Men när den verkliga insikten kom insåg hon att det var männen som skulle lära sig av henne."
"Så tänkte hon att det var bra sorgligt men ändå vackert på något sätt. Och att det var det som var meningen, meningen med hennes liv. Hon log för hon visste att hon aldrig mer skulle förlora sig själv, kanske gå vilse men aldrig mer förlora."