Värkligen värkande värklighet idag...
Fibroanfall från bakhåll och jag hann inte gå i försvar. Fajtades likt en blind höna mot tjugo stridsflygplan. Arg för jag skulle ju åka in till Halmstad för att delta i Socialdemokraternas kampanj mot Barnfattigdomen.
Men med peppninga av min stora dotter som sa: Mamma du vill ju kämpa mot orättvisor, du klarar det !! Så bet jag ihop och tog ett gäng tabletter och körde in.
Åh vad jag är glad för att jag åkte in, trots värk, trots stor ansträngning. Jag är så glad för de namnunderskrifter jag hjälpte till att få in. För de samtal med julshoppande människor som stannade mitt i deras stress, för att lyssna på vad vi hade att berätta om denna ofattbara och hemska verklighet så många barn befinner sig i. Att det finns 1400 fattiga barn i Halmstad. Att det finns över 220 000 barn i fattigdom i dagens Sverige !!
Det värmer mitt hjärta att så många lyssnade och skrev under.
Men det gör mig också så ont att så många sa nej. Detta är mig helt obegripligt, hur kan man bara säga nej. Jag förstår inte detta:
Hejsan, vill du vara med och bekämpa barnfattigdomen i Sverige ?
Nej !!
Hur kan man säga nej på den frågan !?! Som en kniv i mitt hjärta, jag blir så ledsen, jag skäms över människan och jag blir så arg att jag vill slåss. Jag la märke till att det var mest medelålders och något över som sa nej. Fy dessa egoistiska kalla människor, frossandes i allt möjligt. Vafan rent ut sagt, så trött jag blir.
Däremot blir jag så glad och varm om hjärtat för att de yngre, de unga skrev under utan tvekan. Att de tyckte att det är hemskt att vi har fattiga barn i Sverige. Det ger mig hopp om framtiden !!
När vi var klara, gick jag en liten sväng på stan, in på Bokia och Halmstad bokhandel för att kolla hur försäljningen av min bok gått.
De har bara ett fåtal böcker kvar, så ni som bor i Halmstad med omnejd och vill köpa min bok, skynda skynda. Tycker själv att En kärlek så stor... är en väldigt bra julklapp.
På väg till bilen gick jag förbi en kvinna som satt och tiggde. Hon satt på den kalla bara marken, blåfrusen om läpparna och med sorg i blicken. Jag gick förbi och vidare precis som alla andra. Men började tänka.
Jag och barnen har det inte så fett. Men vi klarar oss bra ändå, jag är lite av en expert på att vända kronor och få dem att räcka. Vi har ett hem och en bil. Visst nästan inget i hemmet är nytt, vi har fått, ärvt eller köpt begagnat. Tv:n tex har vi fått. Jo en ny soffa har vi, den köpte jag för pengar jag ärvt och det efter två ärvda soffor som bokstavligen trillat isär. Vi har kläder, även om i princip alla de sonen och jag har är ärvda, många av tjejernas är ärvda. Men det är kläder och de är fina. Jag kan ge mina barn julklappar och unna dem något ibland. Nävisst jag unnar sällan mig själv något. Hoppar över lunchen ibland (tar någon frukt eller så) för att kunna unna barnen. Det händer att jag inte hämtar ut min medicin, ibland är ett glatt barn eller tex en tomtelatte till mig bättre medicin än riktig medicin. Jag har sålt mina smycken, mina dopsmycken, men jag behöver inte dem, pengarna behövdes till annat. Jag har även sålt annat, som vi inte använder så att jag tex kunde köpa cyklar till barnen. Urvuxna kläder skänker jag till de som behöver det bättre än vi. Vi ligger lite nära fattigdomsgränsen ibland, men vi klarar oss. Vi har det bra och kan unna oss.
Jag vände om och gick tillbaka till kvinnan, jag hade inga kontanter. Så jag gav henne mitt äpple jag skulle äta till lunch. Inte alls mycket gav jag, men hon blev så glad. Det behövs inte så mycket för att ge.
Vi borde ge oftare !!
Camilla
Inlägg
